"Det är bara allt. Skolan ska vi inte ens prata om. Den dödar mig långsamt.. men försöker ändå kämpa. Sedan har vi omgivningen. Ingen som får mig att skratta. Så jag saknar det. Väldigt mycket. Det är ingen som står mig så pass nära. Ingen jag kan känna mig helt bekväm med. Sen har vi mig. Lilla jag som inte kan lära sig att släppa spärrarna, som bara låter sig påverkas av andra. Du vet jag har lätt för att påverkas. Jag har lätt för att ta åt mig. Jag hatar det. Jag vill bara vara en som vågar säga, tycka och göra precis som jag vill, men jag bryr mig för mycket. Om andras kritik, om deras dömmande, om deras åsikter. Jag blir den döda fisken som bara följer med och jag vill inte det. Jag vill skapa min egen väg och inte följa andras. Jag vill inte vara beroende av andras lycka och glädje, jag vill ha mig själv att lita på. Men jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket och det gör allt så mycket jobbigare och det gör mig arg och ledsen att jag inte kan vara den personen jag vill... För vad jag insett så är det svårt. Jag hatar mig själv för det"
