Sentimental
[Gammalt inlägg som jag väljer att publicera nu]
Hej bloggen! Idag är jag glad, men trött. Tror jag däckar vilken sekund som helst men jag försöker hålla mig vaken med de allra sista krafterna. Jag känner att det går mot ljusare tider. Jag är glad. Jag är mig själv. Jag vågar mer. Givetvis är jag inte färdig där, jag kommer ständigt att utvecklas. Gymnasietiden är snart över. Det låter sjukt men det känns så tråkigt på ett sätt. Även om jag haft jobbiga studer där jag varit förvirrad, olycklig, deprimerad så har jag haft stunder där jag varit glad och lycklig. De två senaste veckorna har varit väldigt bra! Jag tror mycket beror på vädret för jag kan inte påstå att jag har mindre plugg. Men på vinterhalvåret blir jag bara så deppig. Nån sorts vinterdepression. Jag mår bra just nu och det är så läskigt. Det känns inte som det är OK att kännas såhär. Får man känna sig glad? För mig är det lite skrämmande för man kan inte alltid vara på topp, någon gång faller man. Men jag har lärt mig så mycket. Jag har varit på botten och just nu är jag på toppen. Jag vet hur jag kan hantera det.
Hej bloggen! Idag är jag glad, men trött. Tror jag däckar vilken sekund som helst men jag försöker hålla mig vaken med de allra sista krafterna. Jag känner att det går mot ljusare tider. Jag är glad. Jag är mig själv. Jag vågar mer. Givetvis är jag inte färdig där, jag kommer ständigt att utvecklas. Gymnasietiden är snart över. Det låter sjukt men det känns så tråkigt på ett sätt. Även om jag haft jobbiga studer där jag varit förvirrad, olycklig, deprimerad så har jag haft stunder där jag varit glad och lycklig. De två senaste veckorna har varit väldigt bra! Jag tror mycket beror på vädret för jag kan inte påstå att jag har mindre plugg. Men på vinterhalvåret blir jag bara så deppig. Nån sorts vinterdepression. Jag mår bra just nu och det är så läskigt. Det känns inte som det är OK att kännas såhär. Får man känna sig glad? För mig är det lite skrämmande för man kan inte alltid vara på topp, någon gång faller man. Men jag har lärt mig så mycket. Jag har varit på botten och just nu är jag på toppen. Jag vet hur jag kan hantera det.
Om tre månader tar jag studenten. Aldrig mer får jag uppleva gymnasiet. Jag undrar vad jag kommer ta med mig från gymnasietiden. Jag undrar hur jag kommer bli som person efter gymnasiet. Jag undrar vad jag kommer jobba med efter gymnasiet. Eller vad jag kommer göra. Resa? Jobba? Plugga? Jag undrar verkligen hur min framtid kommer att se ut. Jag undrar vad jag vill. Jag undrar så mycket men även om man ska vara målmedveten så ska man också leva i nuet. Jag undrar hur det kommer bli med min love. Jag undrar hur det blir mellan oss. Jag undrar hur jag kommer må. Jag undrar hur jag och vi kommer att hantera det. Men jag vet att jag njuter av varje sekund jag är med dig, och ska försöka njuta ännu mer av det jag har. Jag undrar verkligen. Jag undrar mycket men vissa saker har helt enkelt inga svar. Framtiden är oviss. Framtiden är min. Framtiden handlar om mig. Framtiden är något jag skapar. Jo, jag kommer sakna det. Jag kommer sakna gymnasiet. Jag har gråtit, varit förvirrad, ännu mer förvirrad, gråtit ännu mer, mer tårar, varit deppig, varit deppigare, varit deppigast, jag har varit osäker, osäker i mig själv, gråter över mig och hur patetisk jag är, haft ångest över mig som person, velat förändra mig själv, haft det tufft med skolan och mig själv, haft det tufft med den sociala biten (blyg tjej), lite mer förvirrad över mig, framtiden och livet. Jag har helt enkelt haft alla jobbiga tonårstankar. Jag har undrat många gånger vad jag hållit på med. Varför jag gör såhär mot mig själv. Varför jag är så elak mot mig själv. Varför jag har så höga krav på mig själv. Varför jag aldrig lär mig att bli en person som säger vad den tycker, tänker och vill. Varför jag aldrig lär mig att sluta vara blyg. Jag har varit så elak mot mig själv. Jag har ärligt mobbat mig själv. Tankar som jag duger inte. Jag kan inget. Jag är inte värd nåt. Tankar om rädsla. Rädsla för att uttrycka mig, därför att jag har rädsla för andras åsikter om mig. Ja, jag var helt enkelt väldigt osäker, väldigt blyg, haft väldigt dåligt självförtroende och självkänsla. Jag är komplicerad. Jag är så äckligt komplicerad. Men det är jag. Jag är sån. Den delen kommer alltid att finnas kvar. Den gör mig till den jag är.
Under gymnasietiden har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Jag har lärt mig vad jag vill, ska och bör göra. Jag känner mig själv på ett helt annat sätt nu än innan.