7

Nu är jag sådär äckligt känslosam och instabil. Kan ju också ha och göra med att jag snart får min mens. Men ändå! Jag har suttit och läst igenom mina gamla bloggar. Jag har fått en mycket bättre förståelse över mig själv. Över hur jag fungerar. Hur jag tänker och känner. Det låter konstigt men även om jag inte är samma person som jag var för fem år sedan så är jag ändå Madeleine i grunden. Det är jag, alltid jag och ingen annan. Visst jag har blivit äldre, mer mogen, har andra värderingar osv men jag kan fortfarande känna igen mig själv på de gamla bloggarna.

Det gör mig lite småledsen när jag sitter och läser och tänker på den tjejen jag var. Det gör det, jag ska inte ljuga. Jag tänker inte tycka synd om mig själv men herregud vad jag gör saker och ting mer komplicerat, och med saker och ting menar jag livet. Herregud kvinna, slappna av!

En sak jag lärt mig om mig själv är att jag är otroligt hård mot mig själv och jag kan inte riktigt förstå varför. En sak gemensamt bland bloggarna är just att jag tagit livet så seriöst. Det borde man göra till viss del, men jag gör det hela tiden. Varenda liten sak ska analyseras. Alla beslut görs tyvärr inte med hjärtat utan nåt helt annat. Inte är det huvudet iallafall för allt blir bara kaos. En annan sak jag märkt genom att läsa mina gamla bloggar är hur otroligt deprimerad och ensam jag var, och är. Det är så sjukt sorgligt. Jag verkar, och är, en osäker, rädd och blyg tjej som har svårt för att öppna upp mig. Istället för att släppa på taget, ta dagen och livet som det kommer, sluta analysera, som jag märkt inte ens hjälper mig någonting, så lever jag livet som om det vore på liv och död. Och ja, det gör mig faktiskt ledsen att jag kunnat göra saker och ting annorlunda, vilket jag typ ångrar.

Jag ångrar att jag inte vände det negativa till det mer positiva. Att jag fokuserade så mycket på någonting som var dåligt att jag missade det bra, det fina. Jag skapade mig inte en rolig vardag, jag lät det förbli som det var. Att jag inte gick efter hjärtat. Att jag inte lyssnade mer på vad jag ville. Att jag bara var, och fortfarande är den döda fisken som bara följer med strömmen. Men nu ska man inte ångra sig... För de valen och det som gjordes kanske var det som skulle göra mig till en starkare och mer självständig tjej. Det kanske var det som kommer att kunna forma mig till den jag vill, och kommer att vara.

Jag har nu lärt mig och jag tänker ta med mig detta för alltid att jag ska vara genuin i allt jag gör, för jag vill inte se tillbaka på min tid som den tjejen jag var. Så länge jag gör saker och ting med hjärtat så kommer allt bli bra. Jag lovar det. För även om det var en skitdålig ide eller beslut så kommer det inte att spela någon roll därför att jag gjorde det för att jag ville det. För mitt hjärta ville det. Jag var genuin, äkta och ärlig. Och det tror jag är allt som räknas. För jag behöver inte vara som alla andra, vilket jag i alla dessa år velat. Jag har velat vara som "en av dem", jag vill vara omtyckt, jag vill inte sticka ut, mest för att jag inte vågat, jag har varit alldeles för rädd, men jag behöver inte vara det längre. Det är okej att göra misstag, jag har gjort det förr och jag kommer att göra det igen. Men frågan är hur jag känner efteråt om det är att jag ångrat det för att jag inte vågat tillräckligt, eller om jag ändå känner någon sorts stolthet över mina misstag och de valen jag tagit för att jag med hjärtat tog de besluten.

Jag har bestämt mig nu. Jag har bestämt att jag ska lyssna mer på mig själv, sluta vara så hård mot mig själv, ta dagen som det kommer, njuta, vara genuin och äkta i allt jag gör och säger, och framför allt följa hjärtat! För känns det bra, fortsätt! Känns det dåligt, ja, som jag kommit fram till, sluta!! Jag ska även sluta göra saker mer komplicerat än det behöver vara. Och jag ska från och med nu följa hjärtat. <3