Jag vet inte vad jag har för problem, seriöst. Vad är det med mina ständiga humörsvängningar egentligen, jag pallar inte. Livet kan rulla på som vanligt, inte överdrivet bra heller inte överdrivet dåligt. Det funkar och jag kan leva med att ha det så. Men så kan det på en millisekund vändas och istället blir allting mörkt. Oerhört mörkt. För att beskriva det mer så känns det som jag är fast. Fängelseliknande. Är det ångest jag känner? Jag är inte säker, men nånting är det ju. Det är någonting som verkligen tynger ner mig och jag vet inte om det är för att det inte är någonting egentligen eller om det är så mycket att jag inte kan säga vad det är. Är det på grund av vädret? Är det skolan? Livet allmänt? Alltså jag tror helt enkelt det måste vara livet. Jag är inte alls tillfreds, varken med mig själv eller som jag nämde med livet. Det där med att försöka njuta och släppa kontrollen och försöka ändra på tillvaron gick si så där. Jag är inte bra på sånt. Jag är mycket bättre på att låta mig må dåligt än att ändra på det. För tydligen är det mycket enklare. Tänka sig... Hur otroligt sorgligt är inte det egentligen? Väldigt sorgligt om ni frågar mig. Jag vill bara gråta men går inte. Allt jag känner är att ingenting känns skoj. Håller jag på att gå in i en depression? Det är mycket möjligt. Men nedstämd är nog en mer passande beskrivning. Finner ingenting roligt. Jag tror jag behöver miljöombyte. Jag behöver utsätta mig för någonting ännu värre, just för att utmana mig själv till att bli en annan människa. Den jag vill vara. Att inte utsätta mig för någonting skrämmande, ångestframkallande kommer inte att utveckla mig. Jag vet att det låter väldigt hårt men saken är att jag är väldigt osäker på mig själv. Jag behöver göra det för att hitta mig själv igen och bli den jag egentligen vill vara.
Jag behöver miljöombyte. Jag behöver en ny stad, nya ansikten, nytt allt. Ny början, ny mig. Om jag inte klarar av att skapa någonting finns inget annat än mig att skylla på. Är jag för hård igen? Jag vet inte. Jag tenderar att vara väldigt hård mot mig själv. Dum. Dum är vad jag är mot mig själv. Sorry då. Men du måste skärpa dig. Det är ditt liv. Ditt liv och ingen annans. Det är du som väljer hur du vill leva. Allt handlar om dig. Va hur egoistisk du vill. I slutänden är det du som ska känna dig tillfreds med ditt liv. Ditt liv, dina beslut. Jag ska lyssna mer på vad jag själv vill och inte vad andra vill, tycker och säger. Varsegod. Det är härmed OK att vara egoistisk. Och väldigt mycket utav det också.
